Späkarsommar

Jag har börjat jobba nu. Sex veckor framöver är det demens som gäller, och bantning!
Har värsta programmet som upplöses under Madonnahelgen i Gbg.
Man måste späka sig själv. Banta och träna och ha små mål.
Antingen det eller så kan man acceptera sig själv för den man är hur man än ser ut. Men det fungerar inte i den vida hårda världen. Där är det små rumpor och platta abs som gäller. Och dubbel D-kupa såklart!

Och i öronen när jag rusar maraton i sommarvärmen har jag självklart Mansons nya.
Så fruktansvärt bra.


Utomhus



Hela dagen

No candle in the wind

En av vår tids stora mytomspunna karaktärer har gått bort.
Wacko Jacko. Mannen  som bytte hudfärg och drack Jesus juice.
Så många löpsedlar, så mycket hat och skvaller har östs över denna man, och det lär bara vara toppen på isberget.
Nu kan konspirationsteorierna ta fart också!

Vi behandlar våra stjärnor oerhört väl, som gudar, om de beter sig som förväntat.
Men om de kliver utanför superstjärnans ramar, kastar vi dem hårt åt sidan och tänder facklorna.
Vi lever för skandalerna som florerar kring objekten för vår beundran, och spenderar otaliga
fikastunder med att diskutera människor vi inte känner på riktigt och som vi aldrig kommer att träffa i verkligheten.
När de sedan dukar under för det tryck som de dagligen utsätts för, anklagar vi dem ännu hårdare.
Tills de rakar sina huvuden i ren protest.
Och när de går bort blir de martyrer, för ett i våra ögon obarmhärtigt mediasystem.
Ett system som i slutändan består av dig och mig allena. Konsumenterna.

Hade Michael Jackson dött för 15 år sedan hade han tagit Elvis plats på tronen över stjärnor
som för evigt kommer lysa på vår himmel.
Nu kommer det inte riktigt bli så. För han klarade inte trycket. Han blev en kuf. Någon att håna.
Och även om Mtv kommer att spendera otaliga weekends med att spela alla hans musikvideor, så blir det
inte så stort som det skulle ha kunnat bli, om han inte börjat umgås med Macaulay Culkin innan denne blivit av med alla sina mjölktänder.

Det är ju det påstådda.
Oavsett vad så har ryktena tagit en stor plats i de referensramar vi har när vi tänker på Michael Jackson.
Och de födda 90-och framåt som inte "tankar" musik före 2006 har ju ingen aning överhuvudtaget.
Men är det så viktigt att bli ihågkommen av oss?  Är det värt att kämpa för att vinna vår gunst? Eller vänder vi kappan efter vinden så fort det bli korsdrag?
För att bli en legend i dagens samhälle krävs det att ens liv och  död uppfyller vissa krav:

  • Du bör dö en drogrelaterad död, det spär på myten om det hårda livet. Självmord är annars jättebra.
  • Du bör vara heterosexuell och inte underkasta dig några avvikande sexuella beteenden. Åtminstone inte in the public eye.
  • Du bör vara kristen eller agnostiker för att inte trampa någon på tårna. Buddhism har visst överseende också men allt annat anses konstigt och otäckt för medelsvensson. Undvik scientologi och kabbalah med andra ord.
  • Ge massorna vad de vill ha! Var personlig men aldrig privat. Det är upp till media  och average Joe att bestämma vem du verkligen är innerst inne, så tänj inte på gränserna.
  • Slutligen, dö i rätt tid. När du säljer som bäst, eller när det går som sämst för dig. Om du inte gör löpsedlar vet inte folk att de ska prata om dig, och då blir det ingen skräll. Så bida din tid och kollapsa när alla tittar. Om ett träd faller i skogen....ja ni vet.
Jag är inte bättre än resten när det kommer till att behandla vår tids gudar i Olympen med respekt. Och det är ju ett så märkligt fenomen från första början, att vissa människor väljs ut och sätts över alla andra, att det är svårt att motivera sig själv till att göra det. Men hur vi behandlar människor vi inte känner men som vi lockas till att känna något för, säger mycket om oss som art. Trots att många av oss inte längre går i lågstadiet så drar vi oss inte för att kasta både sten och kottar på den som inte uppfyller kraven vi en gång ställt, och vi gör det gärna i grupp. Ett slags kollektivt mobbingsystem som växer för var dag.
Hur tillrättavisar vi våra barn om de retar andras barn, när vi precis skrattat åt en främlings misslyckade plastikoperation eller skilsmässa?
Det största försvaret i det här beteendet ligger i att det är kändisarnas eget fel. Det tillhör jobbet att bevakas och pratas om. De har valt att stå i centrum och då ska de minsann få veta att de gör det också.
Precis samma resonemang har man när klassens outcast har på sig ett par alldeles för fina skor. Vem fan tror han att han är?!
Men vilka tror vi själva att vi är? Och vågar vi tro något överhuvudtaget, för rädslan att sticka ut för mycket och bli som dom som syns och hörs och som hatas.
Det är ett humanistiskt och filantropiskt system vi har byggt upp. Vi tar hand om våra egna. Jesus ord gick in tillslut.

Och i sviterna av detta resonemang har Michael Jackson gått och dött. Och världen vässar sina vapen. Ännu en gång.Eller?

Void

Nä vet ni vad.
Jag vill inte bo här mera.

Semesterslut

Så är mina sista semesterdagna komna.
På måndag börjar verkligheten igen, fast bara i sex veckor, så det går ju för sig.
Några slantar här och där är bara tacksamt.
Men vad ska jag göra av de här dagarna?
Ska man bara sova ut, eller måste man hurta och bada?
Jag vill inte bada. Det är kallt och fult i vattnet.
Hurta måste jag ju. Det ingår i kroppsspäkeriet.
Inga glassar här inte!
Nej, jag tror minsann att jag ska banta de här sista dagarna.
Riktigt hårt och länge.

Tjeniksen!

Jag minns hur jag skrek

Jag sitter på youtube och minns de otäckaste spelen jag någonsin spelat - Project Zero/fatal frameserien.
Och nu kommer fyran, vilket som tur är till Wii så det kan jag inte spela! Det är bra.
Har man en gång startat ett spel så MÅSTE man klara det, annars dör man! Som i the Ring nästan.
Eller som i tvångstanke.
Jag kan bara rekomendera spelen till människor jag inte tycker så mycket om, om man inte bara älskar japaner som skräms vill säga, eftersom det innebär en hel del lidande att ta sig igenom ett sånt här spel.
Jag har överlevt alla tre, nätt och jämt. Och jag kommer aldrig  mata in någon av skivorna i Playstationet igen.
Förbannelsen bryts när eftertexterna rullar, och jag utmanar inte ödet en gång till.
Men här har ni smakprov på det bästa inom skräckgenren.
Och avslutningsvis en liten duschscen som får Hitchcock att skämmas av nederlag.

Lilla söta Ettan


Världens värsta Tvåa


Dödens Trea


Fyran!


Det finns ingen större olustkänsla än när man håller i kontrollen och måste klara ännu en natt.
Helt genialiskt Tecmo, och helt oförlåtligt på samma gång.


Kanina Ballerina

     

Katten & Krokodilen





Han äter bara skorpor och lipsyl

Läsare?

Vilka är ni, små råttor?
Jag ser ju bevis på att ni tassar runt här.
Det är ungefär samma skara varje dag.
Så, vilka är ni?
Om alla avslöjar sig vinner en ett pris.
Om alla tiger får ni svininfluensan.

Vulkan.se<3

Glädje, och yra!
Vilken bra tjänst!

Jobbsökare

Nu har jag sökt ett tiotal jobb!
Hurra vad jag är bra.
Jag hoppas att dom också tycker det.
Den här stressen börjar tära lite grann.
Bukfett.

Annars har jag bestämt mig för att börja skriva igen.
Det är ändå det jag gör bäst, i den här världen.
Så jag tänkte försöka frilansa, och skriva romaner såklart, och annat smått och gott.
Rita kan man göra också. När man själv vill.
Så slipper man rita hur brödrostar ser ut inuti.
Eller annat som kräver  linjal.
Jag blev så glad när jag såg Ponyo.
Deras hus var så snett!
Mina lärare på MDH hade inte godkänt det.
Myazaki hade fått IG och han är världens bästa kreatör!
Då förstår man att man måste gå sin egen väg, och inte Jannes och Peters spikraka.


Ledsen för sitt IG men jobbar på ändå

Midsommardagen

FIXAT OCH TRIXAT!
Det är vad jag har gjort idag.
Jag har även börjat banta igen!
Och så har jag sprungit 6 km. Men det hör ihop med bantningen kan man säga.
Och så har jag lyssnat på nya Manson, som är bra!
Och så har jag gjort det här.


Midsommar






Tårtan före regnet

Tårtan efter regnet

Glad midsommar

Men det regnar ju bara!

Igår var en bra dag
för jag fick tag i Ponyo<3

SE DEN!
Miyazaki är världens bästa sagofarbror.

Tobbe måste sova


Pacific coast highway

Sitter och planerar tatueringar och lyssnar på Courtney Love.
Snart är det midsommar, men vädret kommer vara hemskt.
Varmaste sommaren på hundratals år?
Nej.

Har ni pengar över?
Stoppa i ett kuvert och skicka!
Hårda tider i Perssonhushållet.
Arvid håller tillgodo med en majskolv som han
tuggat på tills han började blöda i tandköttet.
Ej självbevarelsedrift.


Natt

Det är så mysigt att vara ensam vaken i ett sovande hus.
Tiden står liksom still.
Så jag äter cornflakes och tittar på youtube.

Blondes have more fun



Ni som aldrig genomlidit det helvete hårblekning närmast kan beskrivas som, kan heller aldrig förstå hur otroligt upplyftande det känns att gå runt och vara apelsinorange i håret medan man inväntar nästa tuggumistruktur.
Just i dag är jag dock mer gul i håret, brandgul och inte ljusgul, för ljusgul är en glädje=då är man nästan i hamn.
Jag har inte råd med silvershampo heller. Eller mer hårfärg. Eller den där frisörtiden jag gick och bokade förra veckan.
Men du blev det såhär i alla fall. För min bokhylla gapar nästan tom, allt ligger på tradera, och alla intäkter går raka vägen till Jane Hellen, den lilla plastbyttan som man blandar pulver i, alldeles själv.

Jag har gjort det här trettiosju gånger förut, och alltid svurit att hålla mig blond i all framtid när håret väl blivit sådär Courtney Love vitt som man gärna vill ha det. Men varenda gång kommer brunettdemonen och viskar löften om att jag kommer bli precis lika snygg som Angelina bara jag köper Schwartzkopfs Mahogny en gång till. Men det blir jag ju aldrig. Jag får en blek utväxt och ser tunnhårig ut. Och så försvinner jag helt. För jag är ju inte Angelina. För att det ska  bli riktigt "pop out" effekt på en medelmåtta, så krävs det lite väteperoxid för det mesta. Ibland silikonbröst också, men det är inte riktigt nödvändigt just nu känner jag. Jag vill inte ta konstnärliga bilder med Bingo. Jag vill bara se ryskt nyrik ut med pigmentlös frisyr. Och ju tomare bokhyllan blir, ju närmare målet kommer vi.

30/8



Då kör vi lite i publiken till Vem kan slå Filip & Fredrik
Jag tänkte i ett svagt ögonblick att jag borde anmäla mig och Amanda, men kom sedan på
att det bara är en pajas som utmanar. Och jag åker inte vattenskidor själv, i kroppsstrumpa, utan någon slags kumpan. Det skulle bara vara ännu mer fel än att medverka överhuvudtaget.
Så jag tar med karlen till publiken istället.
Inga Elvisvrål får man hoppas. Men man vet aldrig.
Man kan helt enkelt aldrig veta.

3



MITT HAT KÄNNER INGA GRÄNSER

Together forever


Bröllopsdagen i Karlstad

   

Arvid på hotell




Say hello to my little friend


Mina första färdiga Ikimono - Geten och Hyenan!

 

Snart kommer även kaninen, katten och alla dom andra

Miss Love




Tillbaka

Nu är det dags för Eskilstuna igen. Det är slut på Karlstad.
Det är jättetråkigt. Jag har haft jättemysigpargemenskap med Eleni och Tony, bromsat mig fram på en Go Cartbana, promenerat och druckit Piña Coladas med Mandy och fått husrum av både Jeffe och Plaza.
Igår firade vi bröllopsdag! Det började redan i lördags med överraskningshotell och bubbelpool.
Igår hade jag styrt upp med Go Cart i de värmländska skogarna, Tobbe gillar sånt, jag höll mig koncentrerad och körde kanske 5 varv medan alla andra körde 10. Jag tar inte körkort. Jag åker helst med.
Sen hade vi picknick och slutligen blev det bio.

VI HAR VARIT SÅ FATTIGA!
Det trillade ner pengar från skyn igår som gjorde att vi hade råd att äta ens:)
Men såhär blir det ju nu, när man fattar snabba beslut och bara klipper med tryggheten. Man vänjer sig dessutom.
Lite grann i alla fall.


Fåglarna låter som tusan här ute. Det är både tidigt och sent. Mellanlägesklockslag.
Jag tror att jag börjar jobba nästa vecka så nu är det viktigt att passa på att göra ingenting.
Jag ska inleda ingentinget med att banta, som vanligt!

RSS 2.0